Besök på förlossningen

Har inte känt av Frostys sedan i måndags så blivande maken ringde sjukvårdsupplysningen i morse för att veta om det var ok. Vi trodde väl att de skulle hänvisa till att vi ännu är tidigt i graviditeten och att det var normalt. Istället fick han numret till förlossningen och de bad oss komma in på en gång. sagt och gjort, vi for. Jag behöver väl inte nämna att jag var rädd. Tårarna rann....

Väl på plats skulle vi lyssna på hjärtljudet. Barnmorskan sa att vi inte skulle bli orolig om hon inte fann dem på en gång. Det gjorde hon inte heller och tiden började kännas som en evighet. Tankarna snurrade i huvudet på mig.... Fy vad rädd jag var. Tillslut säger blivande maken, nu hör jag något och får till svar att "det är mammans puls du hör". Paniken växte...

Tillslut hittar hon hjärtljud. Jag har lite svårt att höra men efter ett tag hittar hon ett bra ställe och dem hörs tydligt. Pust..... Som en galopperande häst lät det. Helt fantastiskt!! Siffrorna var också bra. Jag får lämna urinprov och blodtryck tas. Allt ser bra ut. Efter detta börjar Frosty boxas, förmodligen tyckte han/hon inte om hjärtljudsapparaten, utan blev störd av den.

Därefter kom läkaren och ett UL gjordes. Där var han/hon, lilla Frosty. Det var så kul att se honom/henne igen. Allt såg bra ut. Mängden fostervatten var bra. Troligtvis hade han/hon vänt sig om och sparkade inåt mot min kropp, varför jag inte kunde känna något. Läkaren menade att det skulle förändras i och med att Frosty växer och blir större. Läkaren förstod vår oro och ansåg att vi gjort helt rätt som ringde, hon påpekade även hon förstod att oron kunde vara större pga att det är en IVF-graviditet. Hon tog en extra koll på alla siffror och värden och sedan kom barnmorskan och berättade att vi kunde åka hem och avslutade med att hon hoppades att vi skulle ses i december!

Det hoppas jag med, att hon jobbar då menar jag, för hon verkade himla trevlig, likaså läkaren!