Bloggupprop

Efter programmet "Barn till varje pris" förra måndagen ställer Elida följande frågor på sin blogg: 

Så, hur är det med dig? Om du fick chansen – vad skulle du vilja berätta om ditt psykiska mående för din klinik? Har du fått den hjälp du behöver? Eller har hjälpen bara inriktats mot det medicinska? Har du själv sökt den hjälpen? Du, som fick barn – kom någon ihåg att möta den kris du levt med i efterhand? Du, som inte fick barn – hjälpte din klinik dig vidare? Har ni fått vakna ur mardrömmen? Och du som fortfarande lever mardrömmen – varifrån får du ditt stöd? Har du kraft nog att fråga och veta vad du ska fråga efter?

Om jag eller min blivande make fått någon hjälp för att må bättre under den tid vi kämpade? Nej, inte alls. Vi erbjöds heller aldrig något uppföljningssamtal efter våra två misslyckade IVF:er. All kontakt sköttes via mejl istället. Efter första försöket bad jag dock om att få komma på samtal, men det var mer för att få göra en panering inför nästa försök. Det var min överlevnadsstrategi.

Jag ska dock inte glömma att vår läkare som gjorde vår barnlöshetsutredning via landstinget faktiskt tog upp detta med mentalt stöd för oss ofrivilligt barnlösa. Han ställde faktiskt frågan hur jag mådde och vad jag upplevde kunde göras bättre för alla oss som kämpar. Han var väl medveten att sjukvården till störst utsträckning inriktade sig mot det medicinska och att man glömde hur paren faktiskt mådde. All heder till honom! Något sådant kom alldrig på tal hos min sedan privata hemortsläkare eller på IVF-kliniken.

Vi lyckades ju sen efter vårt första frysförsök. Det som slog mig då var vid inskrivningen hos barnmorskan. Hon är inte alls insatt i detta med IVF/FET. Jag har aldrig uppfattat att hon förstått att i alla fall jag var och är mer nervös över allt som kan gå fel. Tanken har slagit mig att kanske är det jag som grottar ner mig i det helvete som vi levt i. Att jag nu ska ha glömt det där och känna mig speciell som gravid och leva som alla andra gravida gör. Och tro mig, jag känner mig speciell. Så speciell att jag inte med ord kan beskriva hur speciell jag känner mig. Jag fick häromdagen kommentaren att jag bär upp magen på ett så vackert sätt som den personen aldrig sett tidigare, att det bara strålar om mig. Otrolig fint sagt och det var verkligen kul att höra!

Vi var in på förlossningen för drygt två månader sedan och där, återigen fick vi ett bra bemötande och de uttalade tydligt att de förstod att vi förstås var mer orolig än andra som inte genomgått IVF:er.

Jag märker hur svamligt detta blev, men vad vill jag säga med detta inlägg då? För att sammanfatta detta, så nej, vi har aldrig blivit erbjuden något psykologiskt stöd, dock tycker jag att landstinget visat mer förståelse för hur processen påverkar oss ofrivilligt barnlösa, något jag inte upplevt att den privata gjort. Men rent medicinskt har vi fått hjälp, som gett oss lilla Frosty som lever rövare i sin mammas mage! =)