Min förlossningsberättelse

Hör och häpna, här kommer m in förlossningsberättelse. Något försenad.

Onsdag (bf+7)
Jag vaknar på morgonen för att som vanligt gå på toaletten. Jag reagerar redan i sängen att det känns blött, men tänker inte så mycket mer på det utan kliver upp, kissar och går och lägger mig igen. Somnar om och vaknar efter några timmar igen, nu är det blött efter låret och när jag stiger upp ur sängen är det en liten pöl i sängen. Inte stor men den finns där. Det går ett par timmar och vid lunchtid reagerar jag på att trosskyddet är genomblött. Jag börjar fundera på om det är vattnet som börja sippra och ringer till mvc och rådfrågar. Bm tycker att jag ska ringa förlossningen. På förlossningen säger de åt mig att komma in under eftermiddagen. Jag och blivande maken åker och handlar och när vi väl är hemma igen har klockan blivit närmare 15.00. När vi går till bilen påtalar jag för honom att det känns annorlunda i kroppen. Jag kan inte säga vad det är, men jag känner att det händer något. Vi åker till förlossningen. Väl där har upptäcker jag att det kommit något brunt klet i trosskyddet. En ctg-kurva körs. Läkaren gör ett UL samt en gynundersökning och konstaterar att det inte är vatten, utan snarare vattniga flytningar. Det är tydligen vanligt när man är nära förlossningen. Något besviken inser jag att det blir inget idag heller. Läkaren konstaterar också att bebis inte alls är fixerad utan ruckbar. Jag börjar förbereda mig för att åka hem igen då en bm kommer och föreslår att göra en hinnsvepning då jag redan gått över 7 dagar. Det visar sig att jag är öppen 3 cm, men att det är en cm kvar av livmodertappen, samt att den är lite tillbakalutad fortfarande. (Två dagar innan var den helt stängd då min vanliga bm försökte göra hinnsvepning). Efteråt ilar och drar det och hoppet tänds igen. På kvällen känns det fortfarande, men vid 22-tiden känns inget längre. Något sur och besviken struntar jag att titta klart på filmen som vi hyrt och somnar för att vid 24-tiden vakna av molande i magen som kommer och går. Det känns så pass mycket att jag inte kan somna om utan jag kliver upp. Sedan sitter jag uppe till klockan 4 på morgonen och bara känner efter. Jag hittar även en värktimer på nätet och sitter och "klockar" för skojs skull. Jag har vid det här laget inte fattat att det är på gång. Jag går och lägger mig igen och på något sätt lyckas jag sedan somna och jag får sova några timmar.

Torsdag
Jag kliver upp vid 10-tiden och molandet finns fortfarande kvar. Jag ligger och känner efter och det kommer oregelbundet, men gör ont. Inte outhärdligt, men de känns. Jag upplever ändå att de känns mindre än under natten. Jag börjar bli rastlös av all väntan och jag känner en besvikelse över att sammandragningarna känns mindre. Istället för att sitta hemma åker jag och blivande maken på stan och köper julklappar till hans föräldrar. Jag får några onda sammandragningar under tiden. När klapparna är köpta bestämmer vi oss för att åka hem igen. Jag känner att jag börjar få svårt att gå trots de svaga sammandragningarna, dessutom är jag fortfarande lite orolig för blödningarna jag fått tidigare. Väl hemma fortsätter sammandragningarna. Närmare kvällen börjar de kännas av lite mer. Jag skickar blivande maken på affären för att handla sparris. Pasta med sparrissås ska det bli till middag. Jag har insett att det kanske är dags att börja ladda med kolhydrater, för bebis kommer ju komma, om inte nu så inom de närmaste 14 dagarna. Vi äter och sammandragningarna börjar kännas mer och mer. Jag fortsätter att klocka dem, mest för att ha något att jämföra med när det väl sätter igång. Jag fattar fortfarande inte vad som händer. Sammandragningarna börjar kännas mer och jag börjar profylaxandas. Om inte annat för övnings skull. Blivande maken tar över klockandet. Sammandragningarna kommer med 7-10 minuters mellanrum. Jag tar en dusch för att ha något annat att göra. Det är skönt att duscha varmt men sammandragningarna fortsätter. Vid 22-tiden ringer jag förlossningen för att rådfråga dem om vad som händer. Jag har vid det här laget snöat in mig på skillnaden på sammandragningar, förvärkar och värkar. Vad är vad liksom? De säger åt mig att återkomma när jag har 3 värkar inom 10 min.

Fredag

Vid 24.00, cirka två timmar efter samtalet med förlossningen har sammandragningarna blivit allt mer onda och jag får verkligen koncentrera mig på andningen. Nu kommer sammandragningarna med 2½-4½ minuters mellanrum. Jag ringer förlossningen igen och vi får komma in för en koll. Jag säger åt blivande maken att ta med förlossningsväskan utifall att. På väg ner till förlossningen åker vi över några fartgupp och fastän att vi kör i snigelfart över dem så gör det förd....a ont. När vi kommer fram lämnar väskan i bilen då jag är övertygad om att vi kommer få åka hem igen,. Dessutom tänker jag inte skämma ut mig och komma med väskan. (Jag har verkligen inte förstått att det är på gång).

Vi blir hänvisade till undersökningsrummet. Jag är öppen 4 cm. Klockan 01.35 kommer bm med armbandet till mig och visar oss till förlossningsrummet som vi ska få husera i. Väl där inser jag att vi ska föda barn! PÅ RIKTIGT! Bm plockar fram en blöja och små bebiskläder a la landsting och jag tänker "shit, det är till vårt barn!"

Jag får också en blöja tilldelad till mig (eller binda som de benämner den för), nättrosor och en sjukhussärk.Vi skrattar lite åt utstyrseln medan jag klär om. Värkarna, som jag nu insett att det är, blir ondare och jag får lustgas. And i like it! Vilken grej. Jag får till det med andningen på en gång och tycker att det är det mest fantastiska jag varit med om. En skön fylla uppenbarar sig. Jag surrar en massa goja med maken, påverkad av lustgasen och tycker att han borde prova på så att han också får uppleva detta fantastiska. Tiden går och jag står upp så mycket jag kan, för det har jag läst är bra. Jag blir ombedd att gå på toaletten och försöka kissa, vilket visar sig vara rätt stökigt med alla sladdar och slangar i rygg och hand. Runt 04-tiden börjar värkarna bli allt kraftigare och jag ber om ryggbedövning. Bm tar hål på hinnorna och varmt vatten rinner ut. Hon sätter även en skalpelektrod på bebis huvud. Narkosläkaren kommer rätt fort och strax efter att bedövningen är lagd uppenbarar sig himmelriket! Allt det onda är som bortblåst! Vid det här laget talar jag om för maken "att är det så här lätt att föda barn, då kan jag gärna göra om det igen". Detta uttalande tar jag senare tillbaka både en och två gånger. I samband med ryggbedövningen sätts även värkstimulerande dropp. Klockan 7 är det bm-byte och vi får en helt underbar bm i 60-årsåldern. Jag känner mig trygg från första stund. Jag skiftar ställning genom att stå upp och ligga i sängen.

 Varje gång jag rör mig rinner det ut vatten. Vi jobbar vidare och jag upplever att tiden går rätt fort. Jag tappas på urin vid två eller tre gånger, då jag vägrar gå upp på toaletten igen. Biverkningarna av ryggbedövningen visar sig i form av blodtrycksfall och klåda. Käre nån vad det kliar. Bm vill att jag så mycket som möjligt ska ligga på sidan eller stå upp för att hjälpa bebisen att rotera ner och jag upplever att jag måste byta ställning hela tiden. Det börjar vid det här laget bli jobbigt att ändra ställning. Vid 9.30 är jag öppen 8 cm. 10.05 är jag öppen 10 cm. Efter detta kommer jag inte ihåg så mycket i detalj vad som händer. Bebis ligger fortfarande långt upp vet jag och fokus är att bebis ska åka ner. Droppet justeras om vart annat. Värkarna kommer allt för ofta men är för korta, ca 45-60 sekunder. Samtidigt har jag 5-6 värkar på 10 minuter. Bebis bajsar i vattnet och läkare tillkallas på grund av detta samt att värkarna är för dåliga. Ryggbedövningen har slutat verka och fy h....e vilket tryck det är. Jag får inte krysta då bebis inte kommit ner riktigt och efter en lång stunds fifflande med droppet kommer krystvärkarna och bebis har åkt ner. Klockan är nu 12.25. J Smärtan är enorm och jag ber läkarna hämta en sugklocka alternativt en skalpell och plocka ut bebis med, för att föda barn, det är jag inte gjord för. Bebis hjärtljud börjar gå ner och när jag frågar om detta sänker de ljudet så att jag inte ska höra. Nu i efterhand förstår jag att det var för att jag inte skulle bli stressad över detta. En läkare tar tag i min särk och lägger den längst upp på magen och trycker för att hjälpa bebis ut. Vid det här laget känns det som om min kropp tagit över helt och en enorm kraft uppenbarar sig. Det är bara att följa med i krystvärkarna, det går inte att hålla emot och jag tar i för kung och fosterland. Samtidigt gnider bm in olja för att jag inte ska spricka allt för mycket och det gör ont, så ont. Vid det som visar sig bli sista värken ber Bm mig att sluta krysta för att låta det töja sig, men det går inte. Kroppen har har tagit över och ut far huvudet. Efter 40 minuters krystande kommer så lilla Frosty baby till världen. Den mest fantastiska varelsen jag sett!  

Blivande maken gråter glädjetårar och jag är mest chockad. Chockad över att det blev ett barn. Vi lyckades tillslut. Vi fick äntligen vårt barn!






Så där, nu vet ni hur det gick till. Det här är berättelsen om det mest fantastiska jag varit med om. Jag skulle bli överlycklig om du/ni som läser detta skulle vilja lämna ett avtryck. Ni behöver inte tala om vem ni är exakt men kanske något. Jag vet om några av er som kikar in här. Men jag ser att det ibland är så många fler som läser och jag kulle vilja ha lite kontroll på vem som läser. Är ni härifrån Jämtland, Östersund eller hör ni hemma någon annanstans?