Jag skäms att säga att vi är ofrivilligt barnlösa. Jag vågar inte blotta mina/våra innersta önskningar, vår önskan att få bilda familj. Jag ser vår barnlöshet som ett nederlag och jag skäms för det. Jag är den duktiga "jag klarar allt-typen". Jag hjälper andra och ska vara så förbannat stark själv. Jag vågar helt enkelt inte erkänna att vi har problem. Jag är rädd att andra ska prata om oss, tycka synd om oss. Jag vet hur sjukt det låter och jag beundrar er alla som orkar och vågar gå ut med er ofrivilliga barnlöshet. Jag önskar att jag vore som ni.
Jag vågar inte ens berätta att jag fått endometrios konstaterat. Jag är rädd för vad människor ska tänka och tycka, jag är rädd för att de ska förstå att det kan innebära fertilitetsproblem.
Jag har visserligen berättat för en vän, tillika arbetskollega och det känns bra, men det tog emot innan det var gjort. Chefen vet också, jag var bara tvungen att berätta till slut. Min blivande make resonerar inte alls som mig och det är väl tur. Det är bra att en av oss fungerar normalt....
Förstår hur du menar, värst tycker jag det är om folk skulle tycka synd om oss, prata bakom ryggen om stackars dem. Samtidigt när man berättar så vet de nästan alltid någon annan som har gått igenom samma sak. Det är ju vanligare än man tror.
SvaraRaderaHoppas vi hittar styrkan att vara öppna för jag tror det blir lättare då även om jag inte är det själv.
Kram!
Tänk så många som tänker och agerar som så(inkl. mig) av oss ofrivilligt barnlösa. Vad skulle hända om vi alla gick ut med sanningen, med verkligheten? Skulle ofrivilligt barnlösa bli mer uppmärksammad då? Skulle medmänniskor få mer insikt? Skulle förutsättningar inom vården förändras? Jag skulle svara ja på dessa frågor... och ändå är det sååå svårt ändå att "komma ut".... för hur hittar man styrkan till det?
SvaraRaderaEfter att första IVF:en misslyckades så valde vi att berätta för alla vi känner om vad vi går igenom. Jag bloggar helt öppet om vad vi går igenom och det är bästa jag har gjort! Jag slipper få frågor som sårar mig i tid och otid
SvaraRadera- När är det dags för er? Ska inte ni ha barn?
Min familj, vänner och en del arbetskamrater läser bloggen och dom vet att jag hellre skriver om det än pratar om det när vi ses. Jag har inget behov av att prata eftersom jag "skriver av mig" samtidigt som dom vet om hur vi mår och varför.. PERFEKT! För oss var det en enorm lättnad att berätta.
Styrkan? Jag höll på att gå i bitar och hade inte styrka nog att hålla det för mig själv ;-)
Jag kan inte råda er till hur ni ska göra men jag kan berätta hur vi upplever att vara öppna med barnlösheten. Enda gången som det kan vara lite jobbigt är efter en misslyckad IVF.. Då kan jag önska att ingen viste så att jag bara kunde få sluta mig i mitt skal, men det kanske är bra att man inte kan "rymma"
Lycka till hur ni än gör!
Massa kramar
Jag är lika som du! Men inte för att jag skäms, utan för att jag inte tycker att andra har med det att göra. Vilka andra par går runt och berättar att "nu i helgen ska vi åka på spa för att försöka få barn" eller "vi använder de här ställningarna nu när vi försöker få barn".
SvaraRaderaNej, precis, så varför ska VI behöva skylta med det? Nog många är inblandande ändå. Något privat ska man väl kunna få ha för sig själv! På samma sätt som jag inte kommer att berätta allt om adoptionen för alla. Det är faktiskt en privat angelägenhet. Brukar folk fråga "hur många gånger låg ni med varandra då innan barnet blev till?". Nej, inte så många, så varför ska vi berätta?
För mig är det en ren principsak. Jag vill också kunna överraska på jobbet och säga "vet ni, jag ska bli mamma", och kunna få dela glädjen med de andra. Snarare än att folk fram tills dess ska titta medlidsamt på mig och undra hur det går. "Funkade IVFen?" "Har ni skickat handlingar än?" "Har ni fått barnbesked än". "Har ni fått resebesked än?"
Nej, jag vill som många andra mammor känna att det här är min och min mans hemlighet en liten stund. "Vi vet något inte ni vet". Men långt ifrån alla är lika som vi, och det respekterar jag. På samma sätt som de ska respektera oss!
Du gör rätt i att inte berätta. Så länge du inte känner att det är rätt för dig så ska du inte tvinga fram det. En dag kanske du känner att berätta för någon eller några få, för att få en ventil, men det där avgör man ju helt själv, inte för att man funderar över vad andra ska tänka. Skit i dem, det här handlar om ER!