För ett år sedan fick jag tillbaka det embryo som blev Frosty baby. Vårt alldeles egna mirakel. Klockan 14 skulle jag infinna mig på kliniken. Jag åkte själv, blivande maken kunde inte följa med. (Jobbrelaterat). Jag minns hur nervös jag var, kliniken skulle ringa innan klockan 12 och meddela om vår frysis hade klarat upptiningen. När de väl ringde hade jag så dålig täckning på telefonen så det tog tid innan jag uppfattade vad kvinnan som ringde sa. Men det hade gått bra och det skulle bli en återföring. Jag slapp vända och åka hem igen. Jag minns känslan när jag körde in till Falun, jag blev glad och tillfreds. Jag checkade in på hotellet och gick sedan för att äta lunch, sallad på Waynes.
Väl på kliniken var det Urban som skötte återföringen. Han var på ett skojfriskt humör. Jag bad honom skriva ut Crinone istället för de andra kladdiga vagitorierna. Nu visade det sig att det inte fanns Crinone på något apotek i hela Falun, men efter ett sökande från min sida så fanns en förpackning i Borlänge så jag fick åka dit. Jag var på ett gott humör efter återföringen, jag trodde på denna gång. (Just då i alla fall). Lite senare på eftermiddagen gick jag en shoppingrunda och av någon anledning ville jag köpa med mig något, som en souvenir, från denna gång. Det blev en vit sjal från Indiska, som senare började kallas för Frostysjalen. Jag var även, så nära att köpa ett bäddsättet för spjälsäng, men efter lite samråd över telefon med blivande maken så struntade jag i det. Men förstå, det var som om jag kände på mig att det skulle gå vägen. Även dagen efter, när jag åkte så kändes det annorlunda. Jag kände mig lite sorgsen. Som om jag inte skulle åka tillbaka till Falun, i alla fall inte på väldigt länge. Och det visade ju sig nio dagar senare. Vi skulle inte behöva åka dit igen!!
Tänk vad tiden går!
SvaraRadera