När lillebror kom till världen

Har jag några läsare kvar?  Det är sällan jag skriver. Tiden räcker som inte till. Jag har ägnat några kvällar att skriva förlossningsberättelsen. Det har tagit tid att skriva. Jag vill kunna läsa den och minnas tillbaka. Det var kanske sista gången jag upplevde en förlossning. Vem vet? Vi har ju två embryon i frysen. Framtiden får visa. Här kommer den i alla fall, förlossningsberättelsen om när lillebror kom till världen.

Torsdag den 31 juli
Som bestämt dagen innan skulle jag på kontroll klockan 8.30 på förlossningen. Maken var på jobbet, 40 mil hemifrån. Så här i efterhand var det kanske inte det klokaste valet vi gjort men efter tre kontroller på förlossningen började jag tro på läkarna att det inte var vattnet som sipprat. Dessutom hade maken knappt jobbat något under veckan pga alla turer till förlossningen och flextimmarna var på minus.

Hur som helst.

Jag lämnade vår dotter hos barnvakten och meddelade att detta kunde ta tid och att jag nog inte skulle vara tillbaka förrän efter lunch. Därefter åkte jag. Väl på förlossningen fick jag vänta någon minut i korridoren medans barnmorskan gick in på expeditionen. Under tiden som jag väntar kommer en pappa, stressad, och med en packad väska i handen. Han frågar efter sin fru och blir visad till ett rum. Jag står och ler när jag ser honom. Det är ju så speciellt och jag hinner tänka på vilken häftig upplevelse de snart ska vara med om. Barnmorskan kommer och visar mig in i ett förlossningsrum. (Ordinarie undersökningsrum var upptaget.) Hon tar fram ett lakan och lägger över förlossningssängen och säger samtidigt "Så att vi sparar på både tvätt och städ." Hon tänker såklart att jag kommer skickas hem, vilket jag också är inställd på. När jag går in i rummet tänker jag att "snart är vi här, om en månad, då är det vår tur", och en overklighetskänsla väller genom kroppen.

Jag får lägga mig och en ctg-kurva körs. Allt är bra med bebisen. Efter en stund får jag gå till det ordinarie undersökningsrummet. En undersköterska kommer och vill ha ett urinprov. Något jag inte lyckas med. Barnmorskan vill se bindan. Den är alldeles genomblöt. Hon luktar på den och säger att det inte luktar fostervatten, men menar att tyngden talar för att det skulle kunna vara det. Jag hinner skicka ett sms till en nervös make att det nog inte är vattnet. Läkaren kommer och får samma information av barnmorskan. Jag får hoppa upp i gynstolen och ny undersökning görs. Samma resultat, inget vatten sipprar, varken när de ruckar på bebisen eller när jag hostar på beställning. Undersökningen gör något kopiöst ont. De vill inte använda något glidmedel eftersom att det kan göra det svårt att se eventuellt vatten. Läkaren informerar att de nu ska ta ett test som kommer informera om det är vattnet som gått eller inte. Med en tops kör de runt i en minut, sedan för de topsen över på ett, vad det ser ut som, graviditetstest. Läkaren berättar att ett streck och det är inte fostervatten, två streck och det är fostervatten. Resultatet ska komma inom 10 minuter. Hon börjar sedan prata om att jag måste kontakta förlossningen om vattnet skulle börja forsa eller om jag skulle få värkar. Sedan avbryter hon sig, och menar att  hon inte ska gå händelserna förväg utan avvakta resultatet av testet. Hon är med andra ord helt inställd på att det inte är vatten.
Barnmorskan avbryter och säger "jag kan redan nu tala om att det är fostervatten."
Jag får själv se testet, och det är tydligt två streck.

Läkaren går iväg för att resonera med överläkaren huruvida de ska sätta igång mig direkt eller om de ska vänta till morgondagen. Jag ringer maken och meddelar läget.

Läkaren kommer tillbaka och informerar att de sätter igång mig direkt. Detta pga att vattnet varit lite gulaktigt gentemot de två tidigare dagarna. Läkaren går igenom vad vi har att förvänta oss då bebisen trots allt kommer födas i sen prematur. Jag frågar om jag hinner hem och hämta saker, men nej, de vill sätta igång på direkten. Där står jag i linne, kjol och sandaler, utan något planerat eller förberett, något chockad, även om jag någonstans hela tiden förstått att det troligtvis varit vattnet som sipprat. Jag får ett parkeringstillstånd och går till bilen. I hisshuset möter jag pappan som jag tidigare såg i korridoren. Han står tillsammans med sin fru och ska troligen åka hem igen. Jag känner mig lite skyldig och tänker,  "oj, det blev jag och inte ni som ska få barn nu."

Jag ringer barnvakten och informerar om läget. Som tur är kan dottern vara kvar där. Jag lägger parkeringstillståndet i bilen och  går sedan till pressbyrån och köper lite tidningar, vatten på flaska och en godispåse. Till dottern köper jag en bamsetidning som jag tänker att hon ska få när vi träffas igen. Just där har jag en sån ångest av att jag lämnat henne och sagt att jag kommer efter lunch. Jag har ju "ljugit" för henne. På något sätt känns det bra att köpa tidningen åt henne.

Jag går sedan tillbaka till hissen. Jag tittar på alla människor medans jag går. Det är en konstig känsla. Alla är vi där av olika anledningar. Jag ska föda barn, något ingen annan av dem vet. Det känns som om jag går och bär på världens hemlighet! Jag tar sedan hissen upp till förlossningen igen och utanför entrén ringer jag maken ännu en gång. Han är redan i bilen och har påbörjat sina mil hem. Vi "kommer överens" om att det är viktigare att han faktiskt kommer hem och kanske missar förlossningen, än att han inte kommer alls. Vid det här laget inser jag att jag dragit ut på tiden och att det är dags att gå in till förlossningen. Jag ringer på deras entrédörr och visas till "mitt" gamla rum. Barnmorskan tar bort lakanet hon tidigare la dit. Hon ber mig byta om och ta på deras nattlinne. Innan hon går ut säger hon åt mig att ta av mig kläderna på överkroppen, även bh´n. Jag tänker "oj, du tror att detta kommer gå fort" Efter en stund kommer hon tillbaka och sätter ctg igen och det värkstimulerande droppet. Klockan är nu  10:45.

Hon frågar om jag vill ha lunch, vilket jag tackar ja till. En undersköterska kommer in och ställer lite olika frågor om allergi etc. Jag meddelar att jag helst äter vegetarisk mat. (ett tips jag fått av en vän, den ska tydligen vara ätbar).

Jag minns fortfarande hur otäck jag tyckte att den vanliga maten var sist vi låg på bb. Därför ber jag om vegetarisk mat

Jag får in mat och den är fantastiskt god för att vara gjord i ett storkök.

Sen börjar väntan.

Barnmorskan kommer in med jämna mellanrum och hör efter om jag känner något, vilket jag inte gör. Droppet höjs i början cirka en gång i halvtimmen. Var fjärde timme ska penicillin kopplas till droppet för bebisens skull. Detta för infektionsrisken då jag gått med sipprande vatten i två dygn. Under tiden jag väntar läser jag i de två tidningarna jag köpt samt skriver ner allt som maken måste ta med sig hemifrån. En lista till mig, till bebisen och till dottern som är hos barnvakten. Jag fotar listorna och skickar dem som mms. Av någon anledning, som tur är, hade jag dagen innan plockat upp dotterns gamla bebiskläder, och tvättat upp de minsta storlekarna och sorterat dem i storleksordning.

Obligatoriska saftbrickan

Droppet fortsätter att höjas men jag känner absolut ingenting. Jag ringer maken och informerar om läget, att han kan ta det lugnt, att han absolut kommer hinna. Barnmorskebyte sker. I rummet bredvid hörs en blivande mamma vara i slutet av förlossningen, och jag inser att det snart är jag. (Overkligt). Efter en stund hör jag hur en nyfödd bebis tar sina första höga toner, hur en barnmorska frågar den nyförlösta mamman om hon kan tänka sig att skaffa fler barn. Hon svarar nej. Jag tänker att hon kommer ångra sig, hon kommer vilja ha fler så fort minnet av smärtan lagt sig.

Hur jag får tiden att gå vet jag inte men den går i alla fall. Jag sitter på sängkanten, ligger ner. Läser och facebookar. 

 

 

Strax efter 15.00 ringer maken och berättar att han är hemma och packar väskor. Min svåger är på väg att hämta honom så att han slipper ta med sig arbetsbilen till förlossningen.

Middagen serveras.

Efter en stund känner jag att jag måste gå och kissa, när jag kommer tillbaka sitter maken i rummet. Äntligen! Klockan är nu cirka 16.30. Undersökningar görs, vi roar oss med att ta bilder. Sista magbilden ska dokumenteras, Det är speciellt viktigt då vi varit slarviga och knappt tagit några bilder jämfört med förra graviditeten. Ännu ett barnmorskebyte görs. Någon gång under kvällen kommer även läkaren och presenterar sig. Hon är lite fundersam kring att jag inte känner något, trots att jag har dropp på 180 (som senare höjs till 200 på läkarordination). Droppet stängs även av en halvtimme under kvällen. Detta för att se om kroppen kommer igång av sig själv. Det gör den inte. Läkaren förklarar att det kan hända att kroppen blir mättad av det värkstimulerade droppet och att det då inte spelar någon roll hur mycket man ökar eller hur länge man håller på.
Läkaren börjar prata om olika alternativ. Hon vill ge det två timmar till och därefter ta ny ställning till fortsättningen. Antingen fortsätter vi med dropp, om det ser ut att ge någon effekt, eller så avslutas det och återupptas imorgon bitti eller så blir det snitt under natten. Jag hoppas lite grann på snitt då jag vet hur ont det kommer göra så småningom.

Vid 23.00-23.30 börjar värkarna bli mer än kännbara. Jag övar på profylaxandning, men ringer efter ett tag på klockan och ber att få lustgas. Barnmorskan berättar glatt att hon och läkaren nästan hoppade till av glädje när jag ringt och hoppades att det var för att jag börjat känna något. Jag frågar hur sent man kan få ryggbedövning och får till svar 9 cm. Hon poängterar att om det är så att jag tar mig dit utan ryggbedövning så lovar hon att hjälpa mig genom den sista biten också. Ja ja, tänker jag. Det kommer aldrig ske...
Barnmorskan vill att jag ska vara ståendes när jag orkar och gunga med höfterna för att få kroppen att arbeta vidare. I en timme står jag innan benen och ryggen säger ifrån.

Fredag den 1 augusti 

Någon gång efter 01,00 hör jag hur det låter plopp i magen och från att värkarna varit rätt okej blir värkarna med ens enormt smärtsamma. Hela magen blir spänd och smärtan börjar från sidorna/kanterna på magen och reser sig sakta upp över hela magen. Samtidigt blir trycket nedåt enormt. Det gör rejält ont. Känslan är helt ny och jag kan inte minnas att det gjorde så här ont under förra förlossningen. Tårarna rinner av smärtan. Maken frågar om han ska ringa på klockan och jag får ur mig ett ja. Barnmorskan kommer och maken säger att "det gör ont här." Jag har ingen möjlighet att prata vid det här laget utan hör bara hur hon säger att hon ringer efter narkosläkaren. Jag har tur och narkosläkaren kommer nästan direkt och ger ryggbedövning. Klockan är nu 01.30. Han är en skämtsam typ, vilket jag uppskattar, trots att jag håller på att gå under av smärtan av värkarna. När ryggbedövningen är lagd väntar jag bara på att bli smärtfri. Det blir jag inte.Värkarna har dock försvunnit men jag känner trycket desto mer. Jag fortsätter att använda lustgas för att ta mig igenom när det trycker på. 

Nu när ryggbedövningen är lagd kan jag börja känna bebisen på ett helt annat sätt. Jag känner hur snöret från skalpelektroden de satt tidigare under kvällen rör sig. Känslan är så häftig. Detta fick jag  inte uppleva när dottern föddes. Den gången tog ryggbedövningen slut i slutskedet och barnmorskan ansåg inte att den behövdes fyllas på i slutet!!

Nu inleds den häftigaste upplevelsen under hela förlossningen. Tack vare att jag är bedövad känner jag bara trycket och för varje värk trycker det på mer och mer. Klockan 02.27 är jag öppen 9 cm. Klockan 02.42 är jag fullt öppen. 

Jag kan följa  kroppen på ett helt annat sätt än förra förlossningen. Jag känner för varje värk att vi närmar oss målet. Klockan 02.45 talar jag om för maken att detta är klart inom en timme. Och tänk hur rätt jag hade, på minuten. Jag känner hur bebisen kommer längre ner. Barnmorskan är fantastisk och ligger steget före hela tiden. Hon förklarar hur detta kommer gå till. Vad hon kommer göra och säga. Det känns otroligt tryggt. Men när hon säger att jag inte kommer få ha lustgasen när det är dags för att krysta känner jag rädslan komma. "Min bästa vän, hur i fridens namn ska jag klara detta??" 

Kroppen fortsätter att jobba och jag känner hur det börjar närma sig. Klockan 03,30 vill barnmorskan att jag ska ställa mig upp för att hjälpa kroppen. Hon menar att jag nu varit fullt öppen i en timme vill att det ska fortskrida. Jag känner med hela kroppen att det inte kommer gå. Barnmorskan ger mig 15 minuter, sedan måste jag upp. Jag talar om för henne att det är klart innan dess.

Nu trycker det på ordentligt, inga krystvärkar ännu, men jag inser, motvilligt, att de kommer vilken minut som helst. Barnmorskan drar upp sänggrindarna. På dem finns två handtag som barnmorskan ber mig ta tag i. När krystvärkarna sedan kommer håller jag i dem och får ett fantastiskt stöd att krysta. Efter det har jag ingen koll på förloppet längre, men enligt barnmorskan tog krystningsfasen 7 minuter. (45 minuter med dottern) Nu kommer krystvärkarna och det är bara att följa med. Efter några krystningar kommer det jag fasat för. Sekunderna när bebisens huvud är redo för att komma ut och jag inte får krysta. Vid det här laget har jag börjat dra en vers av alla svordomar jag kan, så ont gör det. Barnmorskan och undersköterskan drar upp mina ben samtidigt som de säger åt mig att göra som de nu säger. Jag börjar få svårt att hantera smärtan. Barnmorskan hjälper mig att andas för att "överleva". Bebisens huvud trycker och vill ut men jag måste vänta på nästa värk. I smärtan förstår jag samtidigt att det är viktigt att jag lyssnar på dem. Jag förstår att de vill att bebisen ska komma ut snabbt av någon anledning (hjärtljuden går ner och bebisen är påverkad får jag veta efteråt). Vid nästa värk tar jag i för kung och fosterland, trots att jag bara vill knipa och ut kommer huvudet, smärtan lägger sig och vid nästa värk kommer bebisen. Barnmorskan ropar direkt efter barnläkaren, och situationen känns akut. Sekunderna känns som minuter men efter bara några sekunder ropar hon att läkare inte längre behövs. Jag hinner fråga om bebisen lever och får till svar, ja, hör du inte, den skriker ju och först då hör jag! Vackert!

Känslan är enorm. Smärtan är över och vår bebis är född. Vi vi vill ha en "sen" avnavling och bebisen får ligga kvar på sängen nere vid mina ben de första minuterna. Jag frågar om det blev en pojke eller flicka. Lycklig över att förlossningen äntligen var över har jag helt glömt att se efter! De vänder på honom och vi ser att det blev en pojke. Hittills har maken suttit i fåtöljen en bit bort från min säng, tagen av dramatiken i slutet. Jag frågar om han inte ska komma och titta. Jag får sedan vår son på bröstet. Den varma kladdiga lilla krabaten. Känslan är enorm. Vi är tvåbarnsföräldrar! En av varje, hur häftigt som helst!

När jag är sydd får vi den fantastiska Grattisbrickan. Jag går sedan och duschar, klär på mig mina egna kläder och känner mig ovanligt lätt i kroppen. Det känns till och med som om jag skulle kunna gå ut och springa, vilket jag glatt meddelar barnmorskan. Efter att knappt kunnat röra sig de senaste månaderna är känslan av att vara så lätt i kroppen överväldigande!

När vi håller på att plocka ihop våra saker för att gå över till bb hör jag hur en barnmorska säger till vår barnmorska att en förstföderska är på ingång. Där och då tycker jag så synd om henne. Jag påminns av smärtan jag nyss genomlevt och ryser i hela kroppen. Vi går sedan över till bb, lycklig att det är över.