- Är det ens någon idé att vi fortsätter? Om ja, vill jag veta varför de tycker så.
- Hur tänker de en eventuell fortsättning? Byte av preparat eller ska vi behålla samma som vi haft de här två gångerna?
- Vilken metod ser de som lämpligast för oss? Korta eller långa?
- Kan jag får Crinone istället för prog.vaggisar? Jag orkar inte kliva upp 4.30 på arbetsdagarna för att gå på toaletten, ta vaggisen och sedan ligga en stund innan jag kliver upp igen.
- Är det aktuellt att få prova prednisolon, varför/varför inte? Tack Lisa för tipset!!
- När är det aktuellt för oss att få tillbaka 2 ägg? Hur många misslyckade försök krävs?
Det är vad jag kommit på än så länge. Det jag framförallt är ute efter är att veta hur våra möjligheter ser ut. Jag vet så klart att de inte kan ge oss ett 100-procentigt svar, att de inte kan garantera något men jag/vi behöver få lite peppning nu. Jag behöver känna att de är engagerade i vår kamp och att de vill hjälpa oss.
Som det känns nu kan jag lika gärna lägga ner allt. Jag orkar inte det här. (Jag vet inte om jag får känna så ännu, jag vet att ni är så många som kämpat betydligt mer än oss, som gjort flera försök som misslyckats, men jag kan inte hjälpa det).
Jag har verkligen ingen lust att fortsätta, det känns så meningslöst. Allt resande och alla pengar för ingenting... Hela processen, från spray eller sprutstart till ruvartiden är så otroligt påfrestande. Att hela tiden befinna sig i en konstant oro att allt inte ska gå som det ska. Det tar en massa tid, blodprov ska lämnas, vul ska genomföras. Mitt arbete blir drabbat. Allt kostar komptid, jag kan inte göra något på en kafferast, allt tar minst en halvdag eftersom att varken läkare eller lab finns på samma ort som jag befinner mig på. Jag måste anpassa mitt arbete och kundbesök utefter eventuella läkarbesök. Den eller de veckorna det ev. planeras för ÄP och ET, ja då måste jag se till att hålla almanackan helt blank....
När det sedan är dags för plock och återföring väntar fyra vändor om sammanlagt 160 mil samt minst en övernattning på hotell. Det är en pina att sitta i bil i 5 timmar efter ÄP, det gör sjukt ont. Det är inte heller kul att blåsa 40 mil på morgonen, genomföra en återföring på 10 min för att sedan åka samma väg hem igen, på samma dag. Minst tre sjukdagar blir det per omgång och det kostar pengar.
Jag är så less på det här. Hela vårt liv kretsar kring att göra barn som tydligen inte fungerar. Jag förstår att allt kommer vara värt det här om vi lyckas en dag, men just nu känns det långt bort.
Hur orkar ni? Vart får ni er kämparglöd från? Vad är det som gör att ni orkar gå igenom samma process igen?
Jag tog motvilligt testet i morse, en dag efter TD och visst var det negativt.
Nä, hur orkar man? Jag vet inte ibland och ibland gör man nog inte det. Allt går så mycket upp och ner som nu i juletider när julkorten börjar trilla in, fina kort på vänners underbara barn och man är glad för deras skull, samtidigt blir det en påminnelse om det som inte vi har.
SvaraRaderaJag beundrar dig som orkar tänka vidare redan nu, bra med frågor till kliniken, de har ni rätt att få svar på! Jag fortsätter att hålla tummarna för er!!
Många varma kramar! :)
Fy vad jag lider med dig och känner så igen mig. Jag kan inte svara på hur det gick till men just nu saknar jag hela karusellen, trodde jag aldrig efter sista missfallet. Det går upp å ner, vissa dagar vill jag bara skita i allt fortsätta med våra liv som de är, vi har det ju faktiskt väldigt bra ändå men sen kommer längtan....
SvaraRaderaGe inte upp, det kommer att lyckas för er det vet jag.
KRAM!!!!!!
Oj! Funderade länge på vad jag skulle skriva här, men kommer inte på något som kanske kan ge tröst och svar.
SvaraRaderaKan bara säga; Ge inte upp! Alla dagar går upp och ner och då kan det hända att man känner som du/ni gör just nu.
Skickar bamsekramar som kanske hjälper lite?! ;-)
Jag vet hur jag kände då vi misslyckades gång på gång. Vi gjorde 2 ivf-försök i Linköping + 3 frysförsök. Jag fick livmodersinflammation och genomgick 3 operationer. Tillslut var jag så less på allt att vi gjorde en adoptionsutredning och jag gjorde allt för att må bra psykiskt och fysiskt igen. När det hade gått lite över 2 år kontaktade jag Falun som ville att jag skulle operera bort min sista äggledare för att öka våra chanser. Jag gjorde detta och så körde vi på med ett försök som faktiskt lyckades och när sonen var 1 år gjorde vi ett nytt försök som resulterade i en liten dotter. Alla försöken i Linköping blev vi lovade guld och gröna skogar. Jag plockades på mellan 25-30 ägg och det var alltid många som blev befrukade och var av toppkvalite, trots detta ingen graviditet, mer än vid ett tillfälle då det blev missfall. Jag vet att det är skittufft men också att det faktiskt tillslut kan lyckas. Det är så värt all pina vi får gå igenom men som sagt var så finns det ju inga garantier... Lycka till!/Kram Pernilla.
SvaraRaderaDet är verkligen skittufft, och det är värst efter ett miusslyckat försök. För oss var det ocksa mycket resor, planering med jobb etc som gjorde att det blev mycket runt omkring utöver själva behandlingen.
SvaraRaderaPausa lite. Man maste inte köra pa i 180. Vi gjorde var första IVF i Nov/Dec 2008, sen tva FET under varen. IVF 2 i Nov/DEc 2009 och sen inte FET förrän maj aret efter. Sen IVF 3 juni 2010 och FET först i slutet pa september.
Jag hade aldrig klarat det utan varan pauser. Da gjorde vi saker som vi tycker om, samlade energi, sag till att vi inte tappade bort varann etc.
Alla är olika, men det hjälpte mig att orka.
Stor kram!
Ps Det var sa lite!
Tråkigt att se att det inte ville sig:(
SvaraRaderaGe inte upp, men ta er tid att sörja och gå vidare..!
Kram