Rullande band metoden

När det väl stod klart att vi skulle göra IVF kände jag en sorts lättnad. Äntligen skulle vi kanske få hjälp! Naiv som jag var så trodde jag att nu skulle vi äntligen få träffa läkare som var genuint intresserade för oss och vår situation. Att vi skulle gå privat var inget vi behövde diskutera, vi var båda så oerhört besviken på den offentliga sjukvården, på deras sätt att hantera sina patienter. Vi var dessutom hänvisade hem igen för att försöka ännu ett år eftersom att Jämtlands läns landsting har riktlinjerna att par måste ha försökt i 3 år (om kvinnan är under 32 år) innan man har rätt till ETT landstingsfinansierat försök.

I alla fall, när vi väl kontaktat läkare för att få möjlighet att komma till en privat klinik trodde vi att vi äntligen skulle få träffa experter som tog sig tid för oss!! Snacka om att vi båda gick omkring med ett glädjerus inom oss!

Vi fick instruktioner om vad som komma skulle, med sprayer, sprutor etc. Sen fick vi vänta, det kom nu såklart en sommar med ledigheter. En söndag i augusti ringde läkaren, nu var det dags, snabb info om när och hur jag skulle börja, vi skulle sedan träffas efter en månad för ett första VUL, men först skulle läkaren vara ledig!! (Så klart måste man få vara ledig, det säger jag inget om). Där satt vi rädda och nervösa, med en massa frågor. Gjorde vi rätt? Skulle sprayen rinna som den gjorde? Sprutan, hur gjorde man med den? Hur som helst, vi klarade det och det var dags för plock och återföring, allt gick bra och vi fick tillbaka en blastocyst. 10 dagar senare var misslyckandet ett faktum. Ja eller ett misslyckande var det ju inte, inte enligt vår läkare. Eftersom att behandlingen hade gett oss en återföring var det faktiskt ett lyckat försök. Han kunde dock förstå hur vi tänkte, men ändå.

När vi väl stod där med vårt "misslyckade" försök, stod vi där själv. Vi trodde ju så klart att nu skulle vi erbjudas tid för samtal i hur vi skulle gå vidare."Shi! fick vi. Falun hänvisade till hemortsläkaren, när vi väl orkade ta kontakt med honom fick vi tid för samtal en månad senare. De frågorna vi hade innan dess togs via mejl.... Nu hann vi aldrig så långt att vi kom till det där samtalet eftersom att vi körde igång igen innan dess.

Till omgång två justerades dosen Gonal upp ett snäpp, eftersom att jag svarade dåligt på den lägre. Jag sprutade mina sprutor, vi åkte för plock och återföring, denna gång fick vi tillbaka en riktigt bra blastocyst.
Nu sitter vi hemma och väntar och hoppas på att det ska gå vägen.

Jag har varit mer positiv denna gång, dock har jag börjat tappa hoppet.

Det där lyckoruset jag kände för 7 månader sedan är borta. Jag vet inte riktigt vad jag känner, det där genuina intresse jag trodde jag skulle få möta vet jag inte om jag upplevt, istället känner jag mig som en i mängden, som en volvobil som åker på ett rullande band genom en fabrik med förutbestämda stationer. Förhoppningsvis har jag helt fel, kanske att läkare och övriga faktiskt ser oss på riktigt och har tänkt till, vad vet jag, men det märks i alla fall inte.

En av anledningarna till varför vi valde Falun var att det sägs att de är duktiga på de svårare "fallen". Att många lyckats där. Nu kanske vi inte är något svårt fall, vad vet jag, kanske är vi bara oförklarligt barnlösa?

Vi har trots allt bara gjort två försök, vi vet ju inte hur det här försöket slutar heller. Jag kanske inte får känna så här redan? Idag är Rd 7, mensvärken är borta, så nu känner jag ingenting....