Ofrivilligt barnlösa nekas vård

 Carolina skriver och länkar till denna artikel i Svenska dagbladet. Det var det bästa jag läst på länge. Därför "stjäl" jag hennes idè och gör ett liknande inlägg. Det här är viktigt och jag tycker att vi ofrivilligt barnlösa lever och kämpar i det tysta. Är det inte dags att vi gör lite väsen av oss!?

 

Ofrivilligt barnlösa nekas vård

PROVRÖRSBEFRUKTNING. Landstingen diskriminerar systematiskt ofrivilligt barnlösa genom att vården begränsas utan medicinsk grund. Vi hoppas att Nobelpriset nu skapar nya förutsättningar, skriver Lina Ullerstam och Johanna Mannung från föreningen Barnlängtan.

Det är med stor glädje vi har tagit emot beskedet att Robert Edwards tilldelats Nobelpriset i medicin för sitt arbete med assisterad befruktning. Hur mycket Edwards forskning har hjälpt oss och andra ofrivilligt barnlösa är för utomstående svårt att förstå. Samtidigt tvingas vi konstatera att trots de möjligheter som den moderna medicinen ger och som nobelkommittén nu valt att belöna med vetenskapens finaste pris så väljer svenska makthavare att kraftigt begränsa tillgången till provrörsbefruktning.
Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom som innebär en livskris. De drabbade får en krisreaktion när barnet de så gärna önskar inte blir till. Förloppet vid en vanlig kris är att man efterhand accepterar och går vidare till bearbetning och nyorientering. För ofrivilligt barnlösa får krisen ett annat, mycket svårare och mer långdraget förlopp. De drabbade vet inte vad de ska sörja – ett barn som kommer senare än man önskar eller ett liv utan ett efterlängtat barn. Den utdragna krisreaktionen orsakar att ofrivilligt barnlösa har dramatiskt sänkt livskvalitet – resultat som påvisas i studie efter studie.
Därför är det svårt att förstå att landstingen systematiskt väljer att särbehandla och diskriminera ofrivilligt barnlösa. Infertilitet är den enda sjukdom där politiker i landstingens hälso- och sjukvårdsnämnder tar beslut om regler som går ut på att begränsa vården utan medicinsk grund. Vid alla andra sjukdomar är besluten om vem som ska behandlas och hur i läkarnas händer.
Reglerna styr många olika och medicinskt ovidkommande faktorer. Exempelvis ska par som varit föräldrar inte komma på fråga för vård i de fyra landstingen i norr, vilket utesluter par med barn som avlidit från möjlighet till vård. Inget landsting erbjuder behandling till de som önskar ett syskon. Åldersgränserna varierar mellan 37 och 39, utan att något vetenskapligt stöd finns för den övre gränsen.
Varje försök med IVF ger runt 30 procents chans att lyckas. I de fyra norra landstingen får landstingsläkarna inte ge mer än ett försök, vilket gör att bara 30 procent av paren får sitt efterlängtade barn. 70 procent får förbli barnlösa eller tvingas vända sig till privat vård, vilket är ett alternativ som inte är öppet för alla. I Stockholm lyckas fler än dubbelt så många, eftersom Stockholm begränsar vården till tre försök.
Majoriteten av de som utestängs från vidare vård skulle kunna få ett barn med ytterligare behandling och många har gått igenom missfall. Det är inte ovanligt att patienter i samma samtal som de får veta att de fått missfall får beskedet att sjukvården inte kommer ge mer vård baserat på politiska beslut utan individuell hänsyn.
Att reglerna inte är baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet är fastslaget av Kammarrätten i Sundsvall. Där beslutades att Försäkringskassan ska betala ersättning för vård i Finland i fall där hemlandstinget vägrar att behandla, vilket placerar ofrivilligt barnlösa i situationen att de tvingas utomlands för att få vård. Det finns också ett riksdagsbeslut från 1996 där riksdagen fastslog att alla har rätt till individuella bedömningar och att behandling mot ofrivillig barnlöshet ska ingå i den offentligt finansierade vården.
Trots att allt talar för att de nuvarande regelverken bryter mot lagen ser inte Socialstyrelsen det som sin uppgift att utreda hur systemet fungerar och hur det slår mot patienterna. Över 7000 behandlingar sker varje år privat, utan att Socialstyrelsen vet varför den offentliga vården inte betalar behandlingarna eller hur de drabbade patienterna mår. Vår förhoppning är att Nobelpriset och den uppmärksamhet som priset får ska medverka till att förändra detta och ge ofrivilligt barnlösa god vård på medicinska grunder.
 
LINA ULLERSTAM
ordförande Barnlängtan, patientföreningen för ofrivilligt barnlösa
JOHANNA MANNUNG
Barnlängtan, Stockholm