Tappat räkningen

Här kommer ett ordentligt flummigt inlägg. Ni får ha överseende med detta, och skulle det vara helt oförståeligt har jag full förståelse för det med! =)

I alla fall, jag har tappat vilken dag jag är på. Jag har till och med blandat ihop dagarna för ÄP och ET. Det är sant, men jag kommer ju på det när jag får fundera lite. Idag är jag på ruvardag 6 när jag räknar efter. Jag har sedan igår börjat få lite mensvärk, ibland kommer det som en ilning med mensvärk. Det är en annorlunda värk, jag känner hur fruktansvärt ont det skulle kunna göra om värken blev lite starkare. Det måste vara progesteronet.
Just nu är jag livrädd för den där värken. Om det är progesteronet och om detta försöket misslyckas, då kommer mensen bli ett rent helvete. Hur ska jag klara av att vara på jobbet liksom?

Det är inte bara värken jag är rädd för. Jag är rädd för graviditetstestet också. Jag har testdag på tisdag nästa vecka. Jag har bestämt mig, jag kommer inte att testa då. Jag vägrar... Antingen testar jag på söndag, då har jag i alla fall hela dagen på mig att gråta. Då är även blivande maken hemma. Han kommer sedan att vara borta i cirka två veckor och jag vill inte stå där själv med min förtvivlan. Nej då är det bättre att testa på söndag. Om jag inte testar på söndag kommer jag inte testa alls, då tar jag mina vaggisar tills de är slut och sedan tänker jag låtsas som ingenting, och när jag får mensen tänker jag låtsas som om det var ett av alla försök som vi gjort de senaste två åren, jag ska helt enkelt förtränga att vi gjort ett IVF. Det är min plan...

Jag vet hur galet detta låter, hur inställd jag är på att detta inte kommer att gå vägen, att ägget inte fastnat. Jag är väl medveten om att aldrig någonsin kommer kunna förtränga IVF, men jag hoppas. Detta är mitt försvar, jag vill inte bli förkrossad.

Har jag berättat att jag i princip varit själv sedan dag tre med sprutorna. Min  blivande make har pga sitt yrke varit borta i över tre veckor (förutom vid ÄP och ET såklart). Han kommer hem i helgen men som jag nämnde åker han bort i två veckor till. Vi visste att det skulle bli så här, men vi trodde att det skulle gå bra ändå. Ingen av oss visste hur påfrestande det skulle komma att bli.

Nu sitter vi närmare 50 mil från varandra och genomgår en IVF. Smart? Nej, inte alls. Vi har bara varandra att prata med. Ingen vet vad vi genomgår, förutom hans arbetsledare som blev informerad då det var dags för ÄP och ET och därmed en veckas frånvaro. Det här är ju såklart en stor faktor till min rädsla inför grav.testet. Fy faan för att sitta själv med vetskapen, så långt bort från varandra.....